Jadu

Det är mörkt i rummet, förutom en gammal glödlampa i taket som stilla sprider sitt spruckna utdöende sken av elektroner och missmod. Jag sätter mig och tar plats i ringen. Väntar med vredesmod på det som komma skall. Ingen lade märke till mig. Hade jag haft en sådan tur? Nu var det en man som pratade hade jag tur skulle de dra ut på tiden och jag skulle slippa det. Klockan var snart fem i snälla snälla låt de här gå fort. Hennes ögon som ser igenom mig och den annars så trevliga norskan som nu säjer utan värme. ”Nåå Johanna, nu är de din tur, va har du att förtälja oss andre?” Jag skruvar otåligt på mig. ”Vaddå?? Svarar jag som att jag inte förstod.” ”Sitt inte å ljug mig rätt up i ansikte”! Jag vet att jag inte kan komma undan så jag reser mig från min hårda stol och säjer: Jag heter Johanna Mikaela Lageblad och jag har aldrig bloggat förut” Det kommer inget hej Johanna, det kommer inga förstående blickar utan domen. ”Då tycker jag att du tar å fotobloggar till nästa gång.” En kall röst av teknikhat i min kropp å de som händer sen kallas cliffhanger.